|
Klättring, en del av livet.
Drömmen startade redan som 6-åring då jag i en inspelad intervju sa att jag skulle bli sjörövare eller bergsklättrare när jag blev stor. Då det förstnämnda visade sig vara en föråldrad sysselsättning hamnade jag efter hand på det andra spåret.
Att jag började klättra har jag min bror att tacka för. Han tog med mig till Fysikens inomhusvägg i Göteborg och intygade att jag var 16 år (vilket var gränsen för att få klättra där) även om jag bara var 14, året var 1999. Det var med blandade känslor jag lämnade klätterväggen den dagen, full av adrenalin men också fullkomligt livrädd. Tydligen vägde adrenalinkicken tyngre än skräcken och jag var fast.
Till en början klättrade jag lite då och då och gjorde ingen större affär av det hela men efter hand ökade dosen träning och timmarna på Fysikens klättervägg allt mer, då fanns bara Fysikens vägg och något annat var inte att tänka på. Fysiken var så stort för mig att flera av mina starkaste minnen från min klätterkarriär har etsat sig fast på min näthinna, ett av dem är när jag för första gången klarade en 7a inomhus. Jag cyklade hem med ett stort leende på läpparna och somnade på samma sätt.
En dag tog jag följe med min nu gode vän Jens och det var dags att visa att jag minsann kunde klättra utomhus också. Chocken var enorm, jag var dålig igen, men en helt ny värld hade öppnats. Om jag var fast efter den första gången jag besökte en inomhusvägg kunde jag vid denna tid kalla mig beroende.
Sen den tiden har mycket hänt. Idag reser jag gärna över hela världen och klättrar vid sidan av mina studier till lärare. Jag tävlar både i Sverige och övriga världen men de riktiga bergen har blivit den stora drivkraften.
För mig handlar inte klättringen längre om en drömplacering på en tävling eller en speciell grad, det handlar om att göra "movet" som inte går att göra om och om igen.
  
Terradetes, Spanien. På väg upp till Bohuslän. Vad gör man inte när klipporna är blöta?
|